Den armeniska journalisten och människorättskämpen Hrant Dink blev mördad den 19 januari 2007 mitt på ljusa dagen och på öppen gatan i Istanbul. Hans brott var hans åsikter om folkmordet. Det har gått tre år nu och allt tyder på att en del av det turkiska polis apparat och militär visste om och det var de i själva verket som planerade mordet. Den turkiska staten påstår att det gamla Turkiet är borta och att landet har utvecklats och genomgår en reform. Positiva förändringar har förvisso skett i Turkiet under senare år, men det fortfarande en mycket lång väg att gå innan Turkiet kan kallas en demokratisk stat, hävdade Sabri Atman.

Det sägs att Turkiet har förändras. Jag har en fråga som jag vill att ni funderar över; Nittiofem år sedan blev över två miljoner människor mördade. Hur många människor är det i Turkiet idag som öppet kan tala om detta? Tyvärr, ingen. Den 27 april 2007, sa Yasar Buyukanit, Turkiets general för de militära styrkorna följande:

"Alla som lever i Turkiet är turkar, och den som inte är stolt över att vara en turk är vår fiende och kommer att förbli det." Är det verkligen detta Turkiet som har förändrats och som strävar efter ett inträde i den europeiska unionen? 

Först och främst borde slagordet; "Turkiet är för turkarna" ändras omedelbart, menade Atman. Pan-turkisk och islamiskindoktrinering borde stoppas i skolorna. Undervisningslitteraturen som innehåller rasistiska provokationer och vilseledande information om nationens minoriteter borde ändras. Alternativ litteratur borde informera det turkiska folket om landets minoriteters historia och deras roll i historien på ett objektivt sätt. Egendomar som tillhörde dessa offer beslagtogs från dem. En del av turkarnas och kurdernas rikedom kommer från folkmordets offer.

Självklart är det inte varje turk och kurd som är personligen ansvarig för folkmordet. Men jag vill ändå betona att folkmordet utfördes i deras nations och religions namn. De bär ändå på ett kollektivt ansvar för folkmordet. De har ett kollektivt ansvar att lindra vår smärta och att hjälpa oss med de problem som vi fått som ett direkt resultat av folkmordet. De påstår att det inte finns något bevis för folkmordet. Att om det hade skett ett folkmord skulle det finnas dokument i turkiska arkiv som skildrar och bekräftar just detta. Man bör fråga dem; fanns det några sådana bevis i Hitlers arkiv som bevisar att han hade för avsikt att döda judar? Vem är galen nog att bevara sådana dokument? Självklart ingen! Hitler lämnade inga bevis eller dokument som lyder: ”Mitt mål var att förinta judarna”.

Den officiella turkiska förklaringen till rättfärdigande av folkmorden mot armenier var anklagelser om dem att hade samarbetat med allierade makter under första världskriget. Det finns aldrig en berättigad anledning till att utrota ett helt folk. Men för argumentets skull, låt oss anta att armeniska organisationer faktiskt förenade sig med allierade och gjorde motstånd mot det Ottomaska imperiet för att inte bli utplånade. Om så är fallet, varför mördades assyrierna då? Vilken organisation och med vilka vapen stred de assyriska jordbrukarna, kvinnorna och barnen mot det ottomanska imperiet? För närvarande finns det en kurdisk militär organisation (PKK) som strider mot turkarna. Skulle då PKK: s existens rättfärdiga massiva mord på den kurdiska befolkningen, eller att deportera dem till vildmarken och låta dem dö där? Bör demokratiska länder och stater acceptera en sådan handling? Självklart inte! 

Den ottomanske inrikesministern Talat Pascha var en av de främsta organisatörerna och arkitekterna av folkmordet som resulterade i slakten av över två miljoner människor. Hitler organiserade förintelsen som tog livet av sex miljoner människor. Min fråga här är, finns det en så pass stor skillnad mellan Hitlers och Talats gärningar att man i det ena fallet kan hedra den enes minne men inte den andres? Skulle man kunna hedra Hitlers namn i något demokratiskt land och rättfärdiga det? Om svaret är nej, varför har vi då denna dubbelmoral, varför förbiser världen det faktum namnet av förövaren av folkmordet på vårt folk – Talat Pascha, hedras i vad man kallar för ett demokratiskt land.

Varför är erkännande av Seyfo så viktigt för assyrierna?

Vi har upplevt ett trauma eftersom vi förlorade 2/3 delar av vår befolkning men vi fick ingen hjälp att återhämta oss från det stora traumat.

Att folkmordet förnekas är att som vi mördas för andra gången. Det assyriska folkmordet Seyfo erkänns inte av Turkiet och inte heller av det internationella samfundet. Ett erkännande är mycket viktigt för försoning och för att kunna gå vidare i livet.

Förnekelse leder också till att gärningsgruppen fortsätter med sina värderingar och mentaliteten som ledde till folkmordet. Mordet på den armeniske journalisten och människorättskämpen Hrant Dink år 2007, är bara ett exempel på vilken mentalitet som råder i dagens Turkiet.  Det är inte förnekelse, utan det är erkännande och försoning som vi behöver och strävar efter. Först och främst måste Turkiet försonas med sitt förflutna. En nation som är rädd för försoning har ingen framtid.

Politiker i dag är ivriga att hävda att det assyriska, armeniska och grekiska folkmordet är en fråga för historiker. Men från de handlingar som samlats in kan vi se att historikerna har gjort sitt jobb och fullständigt bevisat att det var ett folkmord och nu är det dags för politikerna att ta sitt ansvar genom att erkänna den assyriska, armeniska och grekiska folkmordet.Tyvärr har Sverige fram till i dag inte erkänt folkmordet. Men det är mycket glädjande att den svenska socialdemokratiska partikongressens ombud den 6 november 2009 följde sitt samvete och körde över sin partiledning, vilken bara har ekonomiska handelsintressen med Turkiet i huvudet och röstade för om ett erkännande av Seyfo. Jag hoppas att även de övriga politiska partierna kommer att göra detsamma. Vi får aldrig glömma Förintelsen och vi får aldrig glömma folkmordet, Seyfo 1915! avslutade Sabri Atman sitt tal med.

Aziz Duzgun
Statsvetare

 

Recent posts in Svenska